Skogens folks sagor

Numera lever woadernas ättlingar i Lotheliens byar, men man för ännu vidare sagor om hur det var förr, när man levde i skogen bland klippornas höjder och vid forsarnas dån. Olika ättlingar berättar olika historier och många har sina egna varianter som de hört från just sina släktingar, ja det finns ju rentav de som faktiskt är födda och uppvuxna i skogen kvar, även om de är få.

I woadisk tradition är en saga sannare ju fler som känner den och ju mer den passar in i andra sagor. Begrepp som sanningshalt är inget man känner till eller vill ha, för woaderna har aldrig haft annan historia än just de sagor som förts från mun till mun genom århundradena.

Även andra folk berättar om woaderna från förr, men de berättar helt andra saker – att woaderna smög och spred skräck om natten, stal, bringade olycka och krig – men mer om det står inte här, för alla woader vet att bara woaderna känner skogens sanna sagor.

Använd mer än gärna dessa gamla sagor för att brodera ut din karaktärs historia!

Skogens rike

En gång i tiden styrdes woadernas folk av en hövding, en schaman, solens dotter och mörkrets son. Den sagan är det inte många som berättar längre, för när sigillet en gång bröts dog den siste hövdingen och schamanen syntes aldrig mer utanför syner och drömmar. Solens dotter och mörkrets son försvann redan när Ödets eviga träd fällts av lothiska yxor, och sagan tog slut.

I senare tid styrdes woaderna av ett råd. Med rådet vandrade tre siare, som såg vad Väktarna visade dem, och tillsammans styrde denna Ödets utvalda stam woadernas folk genom den sista svåra tiden innan skogen slöts. Man tog många svåra beslut och rådgjorde både med shaoler, loheler och lother, när man inte låg i krig med dem. Rådet grep till slut Väktarnas magi och det berättas att det var de som i en blodsfläckad eld fick skogen att sluta sig, för att en gång för alla bevara skogen för all framtid.

Man ska ändå veta att trots dessa sagor om ett woadiskt styre så har alla woader ändå levt fria från alla trohetseder andra än sina hjärtans lojaliteter. Vare sig råd eller hövding har aldrig gjort anspråk på att göra mer än att berätta om Ödets väg och ge råd åt de som frågat efter råd, för alla stammar styrde sig själva på sitt eget vis, och inom varje stam togs besluten efter stammens egna traditioner och på stammens egna vis, ofta på ett påfallande egalitärt vis – man lät ordet vandra fritt innan ett beslut skulle fattas. Woaderna liknade mer en flock av skogens varelser än ett lotheliskt rike – självständiga som betande djur i höstens rikedom, samarbetande som en hjord renar vid färd och eniga som en flock vargar vid strid. Utan ledare, men alltid eniga.

Grenarna

Det berättas att när man levde i skogen så tillhörde alla woader en av de fyra grenarna; beskyddarna, jägarna, samlarna, eller skaparna. Vilken av dessa grenar man kommer att tillhöra bestäms redan då man föds, beroende på vilken tid på dygnet man föds. Dygnets olika faser har nämligen alltid haft mycket stor betydelse för woaderna – dygnet symboliserar livets ständiga växlingar mellan liv och död och liv igen. Trots denna uppdelning i folkets grenar har man självklart hjälpts åt även om man har tryggheten att veta vad som är ens primära uppgift i livet. Mellan könen har woadernas folk alltid varit jämställt.

Beskyddarna, nattens folk, var väktare, spejare, de djärvaste bågskyttarna och även helare.

Jägarna, kvällens folk, var de som stod närmast i kontakt med djuren, både att släcka liv och att vårda de djur stammen höll sig med. De var också spårare och stigfinnare.

Samlarna var den ljusa dagens folk och ansvarade för lägret, dess barn och hushållning med mat, förutom samlandet av skogens ätbara växter.

Skaparna, födda i gryningen då dagen skapas på nytt, stod för frambringande av verktyg, kläder och allt annat som skapas av hantverk, men också sådant som skapas av sinne, som sagor och sånger.

Stammarna

Det fanns förr många stammar i skogens vidsträckta djup. Vissa stammar var rotfolk och levde på samma plats, andra stammar var vistefolk och färdades mellan olika platser vid olika årstider, medan ytterligare andra var vindfolk och stannade aldrig länge på samma ställe. Allt styrdes av stammens egna traditioner och dess sätt att leva.

Den mest kända stammen var Hövdingastammen, eller senare Rådsstammen, den stam som Ödets utvalda färdades i. Ett vindfolk som vandrade mellan skogens alla hörn för att bringa nyheter och skipa ordning i det utspridda folket.

Sagan om Skuggvandrarnas stam är gammal men också ny, den handlar om de ovilliga som alltid stått emot den fred som ofta rått med de andra folken. “De andra”, som de ofta kallats, förkunnade att alla andra folk utom woaderna måste drivas från Eternas jord och ofta tog de till vapen för att visa vad de tyckte. Många är sagorna om deras dåd och alltid har de både splittrat och enat woadernas folk.

Här följer några korta ord om stammar som en gång fanns men nu är borta:

Älgkronans stam. Ett vindfolk som följde de mäktiga älgarnas hjordar på deras vandringar.

Nässleåsens stam. Ett bofast rotfolk kända för sina tyger av nässlornas stjälkar.

Röda myrens stam. De bland woader som frambringade järn.

Solbrantens Stam. En fordom stor stam på gränsen till Högländerna som följde renarna mellan olika beten.

Regngläntans stam. Ett annat vistefolk från en sällsam plats där regnet alltid föll.

Ängdalens stam. Ett bofast folk som byggt en mäktig woadisk sal där Mörkermötet hölls i den gamla tiden.

Regnbågsfiskens stam. En stam där allt kretsade kring en laxrik fors som mynnade i Gelion, men som försvann i krig redan före skogens slut.

De sista väktarnas stam. En stam så nära Väktarnas förbjudna skog att stammen själv var en saga för många woader.

Woadmöten

Woaderna levde var för sig under största delen av året, men ofta sågs man ändå på de stora woadiska mötena – tillfällen då många av folket begav sig till samma plats för att skapa en årligt återkommande saga i takt med årstidernas växlingar. Här berättas några ord om några av alla de möten som en gång hölls.

Renblodsmötet hölls om hösten i norr, där renarna levde, en fest och en rit i dödens tecken men med mycket liv och stor rikedom.

Mörkermötet hölls under årets mörkaste natt i woadernas största byggnad, där man vid eldarna berättade mörkrets sagor och i stillhet förde vidare de nyheter man hört under året och de sånger man lärt sig.

Ljusmötet hölls om försommaren, det största av alla woadernas möten och det sägs att varje woad var där minst vart femte år. Det hölls vid Ödesträdets blomning och lyckan över dess prakt ledde till sådana fester att många av woadernas barn föddes på våren nio månader därefter.

Vitsippemötet hölls om våren och de barn som fötts under året välkomnades till världen. En ljus fest under hoppets förtecken inför världens föryngring.

Forsmötet hölls under högsommaren längs Gelion, det var beskyddarnas och modets stora fest där utmaningar och lekar var främst bland traditionerna.