Shaolernas traditioner

SHAOLERNAS TRADITIONER

NYTT FÖR ETERNA X – UNDVIK BEGREPPET “HEDERLÖS”

Till spelare som var med förr kan vi börja med att skriva att vi inte längre kommer att använda begreppet “Hederslös” på samma sätt som förut. Idén med shaolernas heder var tidigare att ribban satt mycket högt för hur en shaol skulle bete sig, och om man exempelvis ertappades med att ljuga blev man utstött ur samhället. Från Eterna X och framåt ska shaoler inte spela lika hårt på hedersreglerna, även om begreppet heder finns kvar.

HEDER

I grunden är hedern en samling lagar för hur en shaol ska leva för att accepteras. Heder är att göra det rätta, och att ha modet därtill. Shaoler är kända som ärliga och rakryggade i jämförelse med andra i Eterna, även om det finns lumpna och svaga individer även bland de som är ättade från Högländerna.

Shaolernas tradition säger att hederns symbol är hederssvärdet: Varje shaol ska när hen blir vuxen få ett svärd. När detta sker gör hen sin krigartid. Svärdet och hedern behåller man hela livet.

Hederns regler är inte helt enkla. Tvärtom tolkar man dem ofta olika, särskilt mellan olika ätter, och på ting uppe i bergen hålls enviger för att avgöra hedersfrågor. Shaolernas urgamla ordspråk, tretton till antalet, är de traditionella hedersreglerna, men är delvis motstridiga och öppna för tolkning. Warrics ordspråk, “Det enda du kan döda med en båge är din heder”, betyder oftast att envig måste hållas med hederssvärd, men ibland att bågar inte ens får användas vid fältslag. Det har de flesta frångått numera, shaoler använder avståndsvapen när det passar, och Adwins ordspråk “För att bygga hus måste man fälla träd” talar om att man gör vad som krävs, som ju kan innebära motsatsen mot att alltid följa hederns regler eller dö.

ATT VANHEDRAS

Det förekommer naturligtvis att shaoler ändå bryter grovt mot hederns regler. Det kan handla om att man sviker en vän för att rädda sitt liv, att man mördar på fyllan, att man övergivit ett barn, misslyckats med att skydda sin herre eller rentav med flit gjort något nedrigt bara av girighet. Detta kallas att vanhedras (Observera: Det gamla begreppet “hederslös” används nu inte längre i lajven, undvik det ordet).

Den som blivit vanhedrad SKA själv inställa sig på ting och berätta om detta för tinget, och antingen:
1. Be tinget om en lämplig uppgift att sona sitt hedersbrott med
2. Inför tinget lova något man ska göra för att sona sin heder, och svära detta vid sin klan
3. Framlägga något man redan gjort för att sona sitt brott, och hoppas att tinget godtar detta

Om man anser att någon annan shaol vanhedrat sig ska man naturligtvis anföra detta på ting, så att rätt kan skipas.

Ett exempel kan vara att en shaol som artonårig krigare går med som soldat i ett lothiskt frihus som senare visar sig vara stråtrövare. Trots detta stannar hon kvar och krigar, rövar och slåss för frihusets räkning, blir uppskattad där och lever gott och festar på mjöd som kostat oskyldigas blod. Flera år senare har hon återvänt till sin klan i Högländerna där hon skaffat en gård för vad hon rövat, och samvetet gnager på henne. Mitt i ett gästabud bekänner hon inför alla vad hon gjort, och svär att skänka allt hennes gård kan ge till de föräldralösa barn som klanen har svårt att mäta, samt att vid tionde årets utgång skänka gården som hon ändå inte förtjänat till det av barnen som tinget finner värdigast. På ting tio år senare tas saken upp, och gården skänks som hon lovat till en av skyddslingarna.

GIFTERMÅL OCH FAMILJ

Shaoler har ingen stark känsla för eviga band mellan man och kvinna. Man använder orden “livskamrater” om människor man knyter band till, och det är viktigare att avgöra om två personer har tänkt skaffa barn med varandra eller ej, än om de har bestämt sig för att vara tillsammans “för alltid”, som loheler och lother tycker är så viktigt. Den traditionella shaoliska synen på familj handlar om att uppfostra barn, och barnuppfostran sköts ofta av andra än föräldrarna, som ju arbetar för att gården ens ska överleva. Det är fortfarande i Högländerna brukligt att föräldrarna till ett barn får “göra en andra krigartid” när deras sista gemensamma barn är vuxet, alltså fått sitt svärd, och då lämna gården för att finna en ny väg i livet.

Romantisk kärlek mellan man och kvinna har förstås en stor plats även i shaolernas kultur, även om den alltså inte definierar familjerna i deras folk. Det är vanligare bland shaoler att när man tar sin livskamrat lova att dö för denna, än att lova exempelvis sexuell trohet för all framtid, eller evig kärlek. Familjelojalitet för shaoler gäller till en större grupp, nämligen till storfamiljen/gården (och klanen!!).

Shaoler i frihusen nere i Lothelien är ofta tveksamma till att ingå i “äktenskap”, även om det förekommer att de gör det, eftersom lågländarna tydligen tycker det är så förbannat viktigt. Begrepp som “otrohet” är ju ganska flytande för shaoler – SÄRSKILT om det gäller makar som inte har barn ännu, eller är RIKA – Då finns det ju liksom inget att dö för.

Som shaol får du alltså gärna spela på att du inte fattar konceptet “äktenskap”, eftersom du tycker att varje individ är fri och att “evighetslöften” bara är till för att se till att gården/klanen inte svälter ihjäl. Nere i lågländerna riskerar man inte det, varför då underkasta sig något som äventyrar ens lojalitet till klanen?

ÄRA OCH SÅNGER

Ära är lika viktigt som heder för varje shaol. Shaolers högsta önskan anses vara att vinna ära och sjungas om i sånger och legender av återberättarna. Om man väl lever efter hederns lagar får man förvisso respekt, men bara som medmänniska. Vill man bli respekterad som krigare, ledare, förälder, yrkesman, så måste man se till att skaffa sig ryktbarhet, ära.

Ära kan ofta sammanfattas i ryktet, som kan bli till en sång, saga eller legend. Ett dåligt rykte kan bli en nidvisa, ett mäktigt rykte till ett hjältekväde med många strofer.
Ärofyllt är exempelvis att döda stora vilda djur, att lösa tvister, att utkämpa krig, att vara gammal och vis, att vinna enviger, att ha barn eller barnbarn, att ha byggt hus, eller att ha utfört något slags hjältedåd. Dräpt drakar, lett härar i krig, strypt en vild varg med bara händerna och så vidare.

Nuförtiden är det svårt för shaoler att riktigt vinna ära på samma sätt som förr, innan Lotheliens tidevarv, men shaolerna romantiserar oändligt om ära och älskar sina sånger och legender.

DÖDEN

När en shaol dör är målet att uppgå i vinden. Det grymmaste som kan ske för den som dött är att kroppen muras in i en krypta eller grävas ned. Nej, antingen bör kroppen få ligga öppet i luften så att anden kan försvinna, eller, om det överhuvudtaget är möjligt, så ska kroppen brännas, så att den blir till aska och intet. Först då kan man uppgå i vinden, och bli till en förfadersande bland andra. Endast att brännas är att sant få dö.

Den dräpta shaol som ligger för korpar och vargar att ätas kommer att bli en skugga, en ande i vinden som inte lyfter utan som stannar i hålor och träsk och som blott efter sekler av att vara en skugga av en vind kan lyfta och förenas med de sina. ändå värre är den som grävs ner eller muras in, för en sådan shaol finns inget hopp, efter ett sådant livsöde väntar bara Skuggan. Anden är låst vid ensamheten och platsen där den dog, tills den dag då hela världen ska förgås i eld

I vinden som viner över världen finns alla de shaoler som dött. De som levt i hederns styrka och som visat mod och ärlighet finns i vinden hos sina ättlingar. Står man på hedarna och bergstopparna kan man höra dem, de viskar i vinden och i träden, och det är därför man säger att en shaol aldrig är ensam. De höga hedarnas iskalla vindar som sliter i manteln och härdar huden är inte shaolens prövning och plåga, utan hennes liv och evighet, hennes förfäder och heder.

De döda i vinden är styrkan i din arm och modet i ditt sinne. Din mor och din far och deras föräldrar före dom vakar över dig när de dött, och de ser din ärlighet och din rättvisa, och hjälper dig att hålla fast vid den. De är med dig, en shaol är aldrig ensam.

MJÖD OCH ÖL

Shaoler är kända för att älska gästabud, öl och mjöd i alla dess uppenbarelser. Det skapar bra spel om du som shaol är snabb på fest att “lägga undan titlarna” så fort ölen åker fram. Ta ditt stop, skåla med hög och låg, sjung sånger, hjälp festen igång!

DET SHAOLISKA NYÅRET

Det shaoliska nyåret infaller drygt en månad efter sommarens ljusaste dag. Det var den dagen som den shaoliska tideräkningen började, alltså den dag som man enligt legenden först kom över haven och landsteg nära det som nuförtiden är Gelions Hamnar.
Nuförtiden använder man inte den tideräkningen längre, utan de flesta använder istället den lohelska tideräkningen som utgår ifrån Lotheliens delning. Man använder även i sådana fall, när dokument ska skrivas (och liknande situationer), den lohelska kalendern där nyåret är nära midvintern, men när det gäller nyårsfirandet finns det inget som kan avhålla en sann shaol från att hålla det i årets sjunde månad, som det ska vara.
Nyår har fyra viktiga attribut för en shaol:

1. TINGET: Årets sista ting ska hållas, och alla tvister som återstår ska lösas på bästa möjliga sätt. Mer detaljer om tinget på annan plats. När nyårstinget är över har man ingen som helst rätt att dra någon inför rätta för något som begåtts under det gångna året. Allt ska här avgöras och avslutas.
2. DE VANHEDRADE: Under tinget ska hedersfrågor lösas. De som ska erkänna sin vanheder träder här fram, liksom den som (ve och fasa) känner att någon annan shaol betett sig ohedersamt får här framlägga sin sak så att den måtte prövas på ting.
3. BRÄNNINGEN. En brand markerar slutet för det gamla året. Antingen bränner man ner en borg, ett hus, ett skepp eller något liknande storslaget, eller så gör man helt enkelt ett bål och bränner det. På lajven är det oftast bål som bränns, mindre ofta borgar. Varje shaol som deltar i nyårsbränningen ska slänga något på elden, vanligtvis ved men ibland även något symboliskt som en bok, ett pergament eller en träbit med något skrivet på, och om han eller hon vill säga några korta ord om varför han eller hon bränner just det som han eller hon bränner. Avslutningsvis, oavsett om shaolen säger något eller inte när han/hon slängt på sitt bränsle på elden, ska han eller hon ropa SHAOL så högt som det nya året förtjänar det.
4. FESTEN. Nyårsfesten har inga regler. Det nya året är precis som det shaoliska samhället i allmänhet: Det finns inga riktiga ceremonier, bara seder. Nyårsfirandet är ju ofta årets stora sammankomst för klanen, så det finns mängder av nya och gamla vänner och fränder att skåla och brottas med. Ett riktigt shaoliskt nyårsfirande ska inte sluta förrän det blir mörkt, brukar shaolerna säga, fullt medvetna om att mörkret inte börjar falla på allvar förrän en månad efter nyår i de nordliga länderna…

DRAKRESA

Detta är nu något antikt, men ändå vördat, för shaoler:

Att göra en drakresa är att när man känner sin ålders höst närma sig bege sig ensam och obemärkt norrut in i de nordliga ödemarkerna med bara sitt svärd som sällskap för att endast återvända med ett huvud från en dräpt drake med sig. Drakar sägs vara väldigt stora och farliga men det sägs också att om man dräper en sån ska man få evigt liv. Andra säger att bara fnoskiga Ilmar-bärsärkar nuförtiden tror på detta, men faktum kvarstår att det ännu finns shaoler som överger sitt hus och sin klan och vandrar upp i bergen för att aldrig mer återkomma, och nog skålas det mer för dessa, än för den som dör av ålderssvaghet i en mjuk och plufsig säng…