Shaolernas historia

Legenden om Emar Skeppsbyggaren

Emar var en man som sägs ha förlorat sin ena arm i en strid med en varg när han var barn. Trots det var han en fruktad krigare med sitt enhandssvärd, och därtill den som sägs ha förstått hur man skulle bygga de skepp som skulle ta shaolerna över haven när deras tidigare länder gick under. Hövding Emar var mycket gammal redan när shaolerna landsteg i Lohelien, men han levde vad man vet så länge som tjugo år senare, och många, särskilt Emarättlingarna, tror att han ännu inte dött, utan att hans plötsliga försvinnande vittnar om ett löfte att en dag återvända.

Hans roll i erövringen av högländerna var den, att han tycktes sitta inne med all kunskap som fanns om allt i världen, och rikligt delade med sig av den också. Trots att de var i en ny värld lärde han sina fränder hur man skulle förstå den, och därtill lärde han upp en hel generation återberättare, och lade grunden för shaolernas historieskrivning som den är. Hans son Dandric var den som tog upp fanan efter honom, och som i sinom tid grundade en ny ätt, en för återberättarna.

Det var han som bestämde att inget av det som hänt på andra sidan haven skulle återberättas – man bevarade blott legender och myter, språket och förfaderstron. Varför shaolerna en gång seglat till den nya världen försvann med Emar, och Wandurian, som var den siste av de ursprungliga hövdingarna, sa att han aldrig vetat varför de seglat iväg.

Emar var en skicklig krigare trots sin mycket höga ålder, men en dag hamnade han i ett bakhåll, där en samling fega woader riktade sina bågar mot honom och frågade vem han var. Sanningsenligt sa han sitt namn, och när det stod klart att det var shaolernas äldste och visaste hövding sa de att de inte skulle döda honom, utan att han skulle följa med dem till deras schaman. Emar förstod att förfäderna nu viskade i vinden att det var dags för honom att sluta sig till dem, och han drog sitt svärd, och sa att han vägrade. Han sa att den av dem som var modigast skulle möta honom man mot man, och att han om de vägrade egenhändigt skulle dräpa envar som stod honom emot. Feglingarna beredde sig på att skjuta honom, men just som de sköt stormade Aidan Ryttaren in i gläntan på sin häst Cariwan, och slängde sig av den mot Emar så att hon fångade tre av pilarna i sin kropp. Woadernas pilar hade stenspetsar och de nådde inte djupt in i henne, och där hon fallit på marken reste hon sig igen med sitt svärd i båda händer, och skrek sitt namn så att träden darrade i sina djupaste rötter. Woaderna flydde, men innan de ens var helt försvunna segnade Aidan ned, och Emar förstod att den stolta kvinnan träffats av en av pilarna i hjärtat. Han vände henne på rygg och höll om henne, och man vet att hon berättade något för Emar, det som hon egentligen ridit till honom för att berätta, men vad han fick höra berättade han aldrig för någon annan.

Aidan var överhövding då, det hade hon blivit när Wandurian dog. Efter henne ansåg man att titeln skulle gå till Ilmar, men han tackade nej och erbjöd den Emar. Emar förklarade att han var för gammal för att leda shaolerna, hur vis han än var, och erbjöd den istället Rynna, Wandurians dotter, och mot det hade ingen någon invändning.

Tre dagar efter Aidans död och likfärd i ett skepp ut på havet red Emar iväg. Han red på Cariwan, Aidans vän, och han bar hennes svärd, lämnade sitt eget. Han berättade inte vart han skulle och han sågs aldrig mer igen, och många är de bland Emarättlingarna som tror att han fortfarande lever, och en dag ska återvända. Det sägs att Aidan var förälskad i Emar, trots att han var så mycket äldre, och att hon med hjälp av woadernas magi funnit ett sätt att ge honom ungdomen åter, eller evigt liv – och att det var det som hon berättade för Emar. Tills han återvänder vet man inget säkert.

Emars valspråk var “Vinden viskar över både berg och hav”, vilket innebär att man kan finna lyckan överallt. Vinden symboliserar förfäderna, och de är alltid med dig, så det är bara att bita ihop och kämpa på.

 

Legenden om Aidan Ryttaren

Aidans valspråk var helt i linje med hennes tystlåtna natur: “En häst ljuger aldrig”. Många lågländare brukar korkat påpeka att hästar ju inte kan tala alls, men de ser inte det uppenbara, att en häst trots detta är en mycket trofast vän. Dess lojalitet är absolut, varar till döden, och är självuppoffrande och framförallt: den kräver inga ord.

Aidan själv var en mycket klok och fåordig kvinna. Alla lyssnade på det hon sa, och hennes ättlingar åtlydde henne utan frågor – sa hon att de skulle slå läger på en bergstopp trots att de var mitt ute på högländerna så gjorde man det, utan frågor, för då förstod man att ett anfall från woader eller vargar var att vänta under natten. Sa hon å andra sidan att man skulle avvika från vägen och rida ner i en kulen, törnesnårig dal, så gjorde man det, även om hon inte förklarade varför, och om hela woadernas samlade härar tågade förbi just när ordern var utförd så blev man inte förvånad. Hon gjorde det rätta – och hon förklarade aldrig hur hon visste vad som var rätt, det behövde hon inte. Hon var tongivande för att befästa lojaliteten som shaolens främsta kännetecken, och hon var en strateg vars listighet var starkt bidragande till att man besegrade woaderna, och hon var en ryttare utan like vare sig förr eller senare. Hästen Cariwan var den ende som någonsin kom henne riktigt nära. Hon tog sig aldrig någon livskamrat, och fick heller inga barn, även om det sägs att hon var förälskad i den fyrtio år äldre Emar Skeppsbyggaren.

Hon dog också för att skydda Emar från att döda honom. Hade det handlat om någon annan shaol skulle man nog ha förargats, och ansett att hon tog ifrån en åttioårig gammal man en värdig död och dömde honom till att istället dö i sjuksängen – den mest ohedersamma av alla dödar – men eftersom det var just Aidan som gjorde det så förstod man att det varit en del i ett syfte hon haft. Vilket visste man inte, men man förstod att Emar måste leva. Hon berättade också något för honom innan hon slöt ögonen för sista gången, något som han aldrig berättade vidare innan han några dagar senare gav sig av med hennes häst och svärd för att aldrig mer återses. Aidan dog för att förfäderna ville det, men deras vilja är inte alltid lätt att förstå.

Warrics ätts historia

Warric är en av de nyare ätterna, och har historiskt haft liten sammanhållning, men å andra sidan många berömda krigare. För trehundra år sedan levde Warric Härjaren, och vid den tiden hade shaolerna just erövrat ett större landområde i norra Lohelien, men var kraftigt försvagat. Många familjer hade i princip skurits av från sina respektive ätter, och många unga krigare saknade mat och husrum för att ingen hade råd att ge dem det. Warric samlade de som ville följa honom, och genom en räd vars djärvhet det ännu spinns legender kring gav de sig av, klädda som lothiska handelsmän, ända in i Iudaria, Loheliens huvudstad. Där tände de eld på staden och plundrade många rika villor och palats, och fick med sig till högländerna en mindre förmöghenhet, den lohelska armén som följde dem var yrvaken och förstod fortfarande knappt vad som hänt. Med pengarnas hjälp köpte man de andra ätternas lojalitet, och med gisslan man tagit tvang man lohelerna att hålla sig lugna. Därefter gjordes Warric till överhövding då man såg vad han uträttat, och Warrics ätt var grundad.

Sedan dess har den förfogat över ett stort territorium mellan kusten i nordöst och gruvfälten i nordväst. Sällan har de återvunnit överhövdingatiteln, inte mer än två gånger sedan dess (även en helt nyligen), men Warrics ättlingar är kända för att ofta starta krig på eget bevåg mot de andra folken.

Willor Drakdräparen, en man nästan lika känd som Warric Härjaren själv, var Warrics fader.

Det valspråk Warric myntade tog han efter att ha ägnat ett liv åt att slåss med woader och loheler – “Det enda du kan döda med en båge är din heder”. Den Warricättling som använder en båge i strid är inte mycket värd i de andras ögon, till och med i jakt är det mycket illa sett.

Om hur Wandurian Stadsbyggaren dog, och Wandurians ätt förgicks

Wandurian själv, den förste av ätten, blev överhövding efter att Whyniel Hjälten dödats, och när han blev dödad efter tio år som stadens herre övergick ledarskapet över shaolernas ätt till Aidan, som i sin tur hade titeln i fem år.

Wandurian dödades under en bankett i festsalen i Wandurians Stad. Shaolerna festade och fröjdades efter att höstskörden just blivit bärgad, och gamman och munterhet stod högt i tak och hade så gjort i tre dagar, när Wandurians broder Awarias stegade fram till bordet från den regniga kvällen utanför. Han var självklart en välkommen gäst till bordet, men det sägs att de som såg hans ögon genast tystnade, liksom Wandurian själv, när han förstod att något var fel. Hela festsalen var tyst, och alla såg på Awarias, som slutligen talade.

Med barsk stämma sa han att Wandurian tagit staden ohederligt den dag det skett, åtta år tidigare, och att han, Awarias, varit hos woaderna och förstått att han nu måste utmana sin bror om hövdingaskapet över Wandurians ätt och staden.

Awarias var ung och knappt över de tjugo, och Wandurian sa med allvar i stämman att han kunde slåss mot varje man i hela världen, att hade själva Whyniel levt, och frågat detsamma, så skulle holmgång ha stått. Men inte för hans egen bror, Awarias. Så sade Wandurian. Awarias hade hövdingen gungat när han var liten, honom hade han hållit tätt mot sig i när stormarna slitit i skeppen som tog dem över haven, och honom hade han lärt slåss, lärt supa, lärt vara en shaol. Honom kunde han aldrig dräpa.

Men Awarias sa att holmgång måste hållas, att antingen hans liv, eller Wandurians, var förverkat. Han sa att ingen hövding fick neka en holmgång om någon krävde det på liv och död, och alla visste att det var så. Awarias sa att hövdingen nu måste välja en förkämpe, eller kämpa själv.

Och Wandurian sa att ingen man som var hans ättling fick döda hans bror, och att den annan som gjorde det snart skulle falla för hans eget hövdingasvärd. Så fick det inte ske. Därför kunde bara han själv ställa upp, och svärdet skulle han dra, men aldrig skulle han kunna hugga det mot sin bror.

Och holmgång stod, framför det festdukade bordet, där glädje och jubel nyss hade rungat. Awarias angrep Wandurian som försvarade sig i trenne timmar, och aldrig högg ett hugg, och slutligen, när bådas armar var trötta och hövdingens svärd hackigt som en kam, sänkte han svärdet, och sa, att nu skulle holmgången avgöras. Antingen skulle nu broder döda broder, eller så hade ilskan förrunnit, och de skulle tillsammans dricka för att glömma allt. Ville brodern det, skulle han också få det ingen förr hade fått; hålla hövdingasvärdet ett helt år, och på så sätt ställa tillrätta vad han ansåg vara fel. Allt detta lovade Wandurian åt sin bror.

Awarias, Wandurians bror, dödade utan eftertanke på den platsen sin frände, med svärdet i hans hjärta, mitt inne i festsalen i den stad som var shaolernas högsta fäste.

Förstämingen låg som en sten över salen, men försvann igen när larm från förgården hördes. In i salen stegade sju av Aidans ättlingar, svettiga av hetsig ritt, och bakom dem, med svärd i hand och hat i sin blick, kom Awarias, Wandurians broder.

Och folket förstod att de blivit lurade. Bestörtningens ursinnesvrål skakade Wandurians stad i gård och grund. Den som dräpt Wandurian var inte Awarias, det var en bedragare, en som icke var sann. Man tog honom fast, höll honom hårt, och den äkta Awarias sa att tiden var kommen att se den falskes äkta ansikte, och inför deras ögon, som av ond magi, förvandlades förrädarens ansikte till det fega och dumma anletet av en woad.

Woaden förbannade skrikande allt vad shaoler hette, och det stolta folket skrek av harm och gråt över sin fallne hövding. Aidan var där och Emar också, de tu bar sin vän, den fallne Wandurian, till gården, där de satte honom lutad mot ett äppelträd, för att låta honom se vad de gjorde med den usla råtta till woad som förvandlat sig till Awarias. De band honom vid ett träd mittemot, och skar i hans mage ett litet snitt, och drog ut hans tarm till en bunden hund, så att den kunde äta och dra till sig bit för bit. De hällde lampolja innanför hans rustning, lite i taget, och tände på, och han hostade bittert i den svarta röken när hans kött brann. De smetade blodet på hans fasthållna ansikte, så att korparna kom till hans ögon och hackade hungrigt, och allt detta åsåg den hädangångne Wandurian, och det sägs att han log.

Så dog Wandurian, och hans falske mördare. Awarias blev den nye hövdingen över ätten, och Wandurians alla ättlingar svor därvid en helig ed; att så länge deras heder bestod, aldrig överge den stad som Wandurian tagit åt dem, och eden består än idag. Staden är nu övergiven och försvunnen, och Wandurians ättlingars heder finns inte mer. Eden består på dett

Legenden om Adwin Timmermannen och främlingarna från norr

Gaelimans ätt kallades för sjuttio år sedan Adwins ätt, efter Adwin Timmermannen som var överhövding under det andra kriget mot lothelerna, när det var farligt nära att hela det shaoliska folket gick under. På den tiden hade lothelerna slagit sig samman med det som var kvar av woaderna, och tillsammans med ett år av missväxt i högländerna var shaolerna tillbakadrivna långt in mot Röda Bergen. Hösten kom och fienden drog sig tillbaka, men shaolerna förstod att de skulle återvända till våren och tvinga dem alla till underkastelse.

Det var då som Adwin Timmermannen tog ledningen från de modstulna och svaga hövdingar som då härskade, och under vintern ledde han varje man och kvinna med kraft i armarna till att hugga ner skogarna i bergens dalar, och bygga utav dem murar och palissader, hus och ved, och när lothelerna kom tillbaka på våren hade de en armé som berett sig med pikar och bågar på att kämpa mot ett ryttarfolk som endast slogs med svärd, men möttes av mäktiga, okuvliga fort, som man istället tvingades belägra.

Tid hade man därmed vunnit, men döda hade shaolerna ändå varit, om inte Adwin Timmermannen då hade givit sig av norrut, i jakt på de rikedomar som sägnerna sa fanns gömda där. Han återvände när deras folk förlorat allt hopp, och stod i begrepp att göra ett sista, desperat anfall på belägrarna, och han återkom med det som ingen trott var möjligt. Med sig hade han män och kvinnor av ett folk man aldrig tidigare mött, och flera hundra åsnor på vilkas ryggar förnödenheter låg lastade, mat så det räckte till alla för flera månader.

Främlingarna var förtegna med varifrån de kommit, och Adwin gav inte många ledtrådar. De flesta gav sig av, men ett hundratal av dem stannade, och till hösten, när lohelerna skulle ge upp belägringen och ge sig av hemåt, fick de se hur shaolerna red ur sina fästen, välnärda och starka, och med räder och småanfall på härarna försinkade lothelerna så mycket att de inte hann hem innan snöstormarna. Högländerna var fritt, och Adwins familj, samman med de märkliga främlingarna som man nu givit kiltar och svärd, bildade en ny ätt, en av de ärorikaste och strävsammaste bland shaolernas alla folk.

Om Dandrics ätt, Riwannia Hövdingen och freden i Brithombar

Dandric var den ursprunglige återberättaren. Han var sonson till Emar Skeppsbyggaren, som bar med sig all kunskap från den andra sidan haven. Dandrics minne var sådant att han aldrig glömde något som sades, överhuvudtaget, och han kunde sjunga om det han såg på vers och rim, utan att staka sig eller tveka. Han skrev många sånger och samlade efter Emars försvinnande omkring sig många återberättare, och grundlade en by i klykan där älvarna Stora Gelion och Lilla Gelion flöt ihop, och med tiden kom den byn att vördas som en egen ätt, och byns äldste att räknas som hövdingen. ätten har aldrig deltagit i krig, inte som egen ätt, vilket också har varit en förutsättning för att man i alla de sekler som förrunnit sedan Dandrics dagar ska ha överlevt på samma plats, alla de tusentals shaoliska krig som försiggått sedan dess till trots.

Byn i flodklykan kallas allmänt för Brithombar, men också bara för Dandrics by. Den är inte helig, som loheler brukar tro, och den innehåller inget universitet eller skikt av adel, som lother brukar tro, och inga mystiska magiker, som woaderna brukar tro. Det är en by med handel och smedjor som alla andra, men där bor de flesta av Dandrics ättlingar, och varje shaol som en dag ska bli återberättare, oavsett ätt, färdas dit för att lära sig de andra ätternas sagor och sånger, och vistas där ett par år. Det enda särskilda med Brithombar, förutom dom många återberättarna, är att människor från andra folk inte är välkomna dit, och det är också så att det folk som skulle få för sig att försöka anfalla eller bränna Brithombar skulle, oavsett om de lyckades eller ej, få samtliga shaoliska ätter enade emot sig, och inte bara för att alla återberättare som finns i alla de olika klanerna en gång bott där och trycker på sina hövdingar, utan också för att man vet att Dandrics ättlingar och hans by vakar över shaolernas samlade kunskap och historia, liksom universitetet i Baltzarion för lotherna, eller katedralen i Iudarion.

Man reser sällan till Brithombar om man inte har ett skäl – byn är trots sin vikt ganska liten och Dandricättlingarna tycker inte om ifall krogarna blir för stökiga eller fulla. Samtidigt gör sig gärna många handelsmän omaket att ta sig över byn bara för att för en kväll få sjunka ner på en bänk i någon av Brithombars många krogar, och lyssna till de bästa berättarna och skickligaste sångarna som finns i hela högländerna, och dricka av det goda mjöd man byter till sig med de gåvor man fått från de andra ätterna.

Dandric hade faktiskt en överhövding under en tid. Det var många sekler sedan, kring tiden för Lotheliens delning i Lohelien och Lothalia. Riwannia av Dandric var hennes namn, och hennes sång kunde få kämparna i ett fältslag att stanna och bli stilla, sade man. Hennes röst var hypnotisk, drogande, vacker som skymningen och hoppfull som gryningen; om den har hennes efterföljare skrivit fler sånger än om självaste Whyniels hjältedåd. Vid tjugoett års ålder besegrade hon den regerande överhövdingen av Cynners ätt i en duell; man sa att hennes svärd var snabbare än en mans ögonlock, och att hon högg när fienden blinkade. Därefter samlade hon de shaolhövdingar som då fanns och påbjöd att man nu skulle hålla fred med varandra och med grannfolken, och att den bland dem som vägrade skulle komma inför henne och gå holmgång som hövdingen av Cynner gjort.

Två av dem gjorde det, och båda begravdes samma kväll. Därefter varade både freden och Riwannias tid som överhövding längre än det gjort sedan tidernas gryning i shaolernas länder, och längre än det någonsin kommer att göra igen, om man får tro återberättarna. Fyrtio år varade freden, därefter utmanade en Emarättling henne om överhövdingatiteln. Hon hade då just förlorat synen på ena ögat och var svag av ålder, och det sades att hon skulle göra en drakresa. Ingen hade utmanat henne, fastän hon varit svag en tid. Man hade gjort det av ren respekt inför vad man ansåg vara den största överhövdingen någonsin, men Emarättlingen Cadar gjorde det, och dräpte henne med sitt svärd på hennes sextioförsta födelsedag. Han krävde därefter att få bli shaolernas nya överhövding, men ingen hövding följde honom.

Efter den kvällen, när dådet blivit känt, talade ingen shaol med Cadar igen, någonsin, inte ens hans mor eller bröder. Han vandrade länge kring i högländerna, men ingen dörr var öppen för Cadar Riwanniamördare, och bålet byggdes runt honom där han till slut föll för sitt eget svärd.

“Att dö som Cadar” är något varje shaol tänker på med en rysning längs ryggraden.

Dandrics ordspråk är “Ett papper kan inte stå vid sitt ord” – och mycket, mycket få av ätten lär sig läsa, aldrig någonsin någon av återberättarna, för man vet att den som lär sig läsa förlorar förmågan att kunna långa sagor, legender och myter utantill, och måste ta böcker till hjälp i fortsättningen.

Historien om undergången för Amwangs ätt

Nuförtiden är namnet “Amwang” mest känt för att det ofta används som ett svärord av shaolerna. Amwang var dock i verkligheten en kvinna som levde bland lohelerna i många år, tills hon för två sekler sedan återvände till högländerna, uppfylld av den Eviges “heliga bud”, predikandes den förslavande gudens fega doktriner, inlemmandes många klenhjärtade shaoler i sin egen ätt, som tog sin boning nära gränsen till lohelernas land. Deras vansinniga predikningar skedde just som ett brinnande storkrig mot lotherna höll på att falna, men när ryktet gick bland de rödklädda att den Eviges ord fanns i shaolernas led återtändes gnistan, och kriget blev ett av de blodigaste som stått på shaolisk mark någonsin.

Men kriget slutade med de okuvliga shaolernas seger – lotherna drevs tillbaka ända till huvudstadens portar, och man fick i fredsfördraget både guld och ökade landanspråk. Detta var en seger som gjorde att överhövdingen beslöt att låta Amwangs ätt frodas i lugn och ro, om än det inte gjordes utan oro.

Tjugo år gick innan Amwang och Warric startade sitt första krig. överhövdingen av krigarätten som efterträdde den av Aidan som härskat förut beslöt att inga Evigtroende kunde sägas vara riktiga shaoler, för den som underkastar sig är ingen högländare i hjärtat.

År åttahundratjugo enligt den lohelska tideräkningen stod så det sista kriget. Amwangs siste hövding dödades, hans ättlingar skingrades för vinden, hans byar brändes, hans svärd bröts, och ätten Amwangs dagar var över. Av de hundrafemtio årens ständiga krig var Warrics ätt hårt åtgången, för loheler stred ofta jämte Amwangsättlingarna, men den var okuvad, och härdad, och mycket besjungen för sin rensning av högländernas själ.