Shaolerna och Högländerna

Stolthet, hederlighet, klanfränder

Med en fot i de karga högländerna och en fot i plikten för ditt frihus kan du som shaol spela en del i en av de stolta klanerna, vara känd för ärlighet, mod och rättframhet. Shaolernas arv är tungt men de är ett fritt folk som släpper allt när det kallas till ting på berget och Högländernas framtid är i fara.

Det viktiga – som du ska ha läst

Stolthet

“Det shaoliska blodet förtunnas aldrig”

Shaoler är kända för att vara stolta. Det betyder att man står på sig, och att man inte rycker på axlarna och skakar av sig orättvisor. Förolämpningar går inte oförmärkt förbi. En shaol är stolt över sin klan, sitt ord, sitt folk, sin styrka, sin kilt och allt annat som man kan vara stolt över. Det spelar ingen roll om din mor var en shaol och din far en loth, om du väljer den shaoliska vägen, bejakar din klan och dina färger så är du en shaol, punkt slut. Att ha shaoliskt blod är någonting att vara stolt över.

Hederlighet

“Om du inte kan vara ärlig kan du lika gärna vara tyst.”

Andra vet att ett löfte från en shaol är lika gott som ett skrivet kontrakt från en loth. Shaoler säger sällan saker de inte kan stå för. De hårdföraste shaolerna uppe i bergen menar att man hellre dör än yttrar än osanning, men de flesta shaoler är ju som alla andra människor och det viktigaste är att gå mycket långt för sanningen och det som är rätt. Lothernas försök att muta sig fram i världen är det smutsigaste många shaoler vet.

Klanfränder

“Mina färger går aldrig ur”

Shaolernas folk är uppdelat i elva klaner och varje shaol tillhör en av dessa. Varje klan har ett ordspråk och varje klanfrände är dig svuren. Man bär dess färger och ser klanens fränder som sina syskon. De skulle dö för dig, och du kan behöva dö för din klan. Om du vanärar dig har du dragit skam över klanen också. Vanära innebär att man förväntas göra allt för att återupprätta sin och klanens heder.

Fördjupning – som du kan läsa om du vill

Shaolernas namnkultur

En shaols namn görs upp av ett förnamn som gärna klingar av verklighetens Skottland, kanske med inslag av nordiska namn, sedan ett tillnamn som beskriver personen eller som han vill beskriva sig. I formella sammanhang nämns också ett namn för klanen, en av de elva alltså. Ofta har olika ätter och familjer inom klanen ännu ett namn, men de används sällan och då bara när endast personer av samma klan är närvarande.

Även om shaoler ofta har keltisk-inspirerade namn bör man försöka hålla dem lätta att uttala, och inte ha med många onödiga bokstäver (som man ju gör i engelska och keltiska namn). Skriv således hellre ditt namn som Rodwyn än Rhoudhwhyinhnhe, även om det senare också enligt dig ska uttalas just Rodwyn.

Man bör allmänt sett undvika existerande jordiska namn, och namn som låter väldigt lika vanliga svenska ord, om man inte vill dras med ett öknamn så länge man spelar rollen. Namn i kampanjen bör följa svenska stavnings- och uttalsregler.

Kort guide till att spela shaol

  • Bär kilt i någon form (se klädsidorna)
  • Ha ett svärd (kallas hederssvärd)
  • Vet vilken klan du tillhör (har påbrå från) och vad som är speciellt med den, vad som är dess ordspråk och vad det står för
  • Lev enligt “Hederns regler”: Ljug inte, undanhåll inte heller viktiga sanningar för egen vinning, stå alltid vid ditt ord, var stark och rättrådig, acceptera inte orättvisor stillatigande, låt dig inte förödmjukas utan protester, osv
  • Om du känner dig vanhedrad (skäms eller plötsligt inser att du gjort fel): Bekänn ditt felsteg inför alla närvarande och lova att du genom en gärning ska gottgöra din vanheder
  • Vuxna som beter sig svagt eller falskt har förtjänat ditt förakt. Du anser att varje vuxen människa borde vara minst lika stark som du. Barn är en annan sak, men vuxna som inte beter sig rakryggat är verkligen småttigt folk
  • Även om du är en rik lågländare: Romantisera det karga livet i de öde fjällen, där dina förfäder levde. Sjung med i sångerna.
  • Drick gärna mjöd och öl med andra shaoler så fort tillfälle ges
  • Om det kallas till Ting på lajvet SKA du gå dit, oavsett vad för andra plikter du har
  • Det som på tidigare lajv kallades “hederslösa” finns inte mer. Det är inte lätt att förlora sin heder, och om du anser att andra shaoler har vanhedrats ska du betrakta dem som medlemmar av ditt folk som du skäms för (eller hatar) inte värre.
  • Antingen spelar du en “traditionell shaol” från Högländerna, eller en “lågländar-shaol” från ett frihus nere i Lothelien.
  • Återberättarna kallas de shaoliska traditionsbevararna, och de är även de som håller ting. När ting utlyses i närheten ska varje shaol som har sitt hederssvärd delta, oavsett om de hör till ett frihus eller vandrar ensamma.

Krigartid – Att välja att bli shaol

Varje ung shaol måste vid cirka femton års ålder välja om hen ska bli en riktig del av shaolernas folk eller inte. För många är valet självklart, andra kan ha bara en shaolisk förälder och leva i Lågländerna. Det som avgör om man kan ses som shaol är om man gjort sin krigartid.

När en ung människa är mogen nog att lämna hemmet, oftast ungefär vid sin femtonde födelsedag, säger traditionen att hen ska få ett svärd och ge sig ut i världen. Nuförtiden är det förvisso bara Ilmars klan uppe i bergen som fortfarande alltid ger just ett stålblankt långsvärd till sina ungdomar, andra kan ge bara en dolk som betecknar vuxenblivandet – Traditionellt ska varje shaol ska vara beväpnad, men med Lotheliens vapenlagar så har vissa bara ett dekorativt svärd, ofta en släktklenod, som hederssvärd. Oavsett vapen ska ungdomen sedan ge sig ut, ensam, i världen, gärna mycket långt från hemmet. Dessa vandringar, som traditionellt varar från ett år till tio eller mer, kallas krigartiden. Det rör sig mer om vuxenblivande, och mindre om att lära sig slåss med svärdet. Under krigartiden tjänar man olika herrar, prövar olika yrken, och många återvänder aldrig hem igen.

Elaka rykten säger att de fetaste och lataste shaolerna nere i lågländerna nuförtiden ger ett naket hjalt från ett svärd till sina ungdomar som symbol för hedern, och att de bara måste vara borta några månader, kanske i någon skola som redan på förhand valts ut.

De gamla högländerna

Om du spelar en shaol från Högländerna är du troligtvis medlem i ett frihus som är baserat i Lågländerna ändå, samtidigt som ditt hem är de karga vidderna från nord. Din klädsel är troligtvis traditionell och du saknar förmodligen den kulturella förfining som infödda lotheler av shaolisk börd har.

Högländerna är ett fjälligt hedlandskap där shaolerna sedan gammalt haft sina hemländer. Hälften av alla shaoler lever där, den andra hälften nere i klanerna Emars och Aidans bördiga slättländer, eller ännu längre ner, i Lågländerna.

Livet i Högländerna är kärvt och handlar om överlevnad. Detta har format shaolernas kultur som i grunden går ut på att överleva, att vara stark och ta hand om hela den storfamilj som ens gård består av. Shaoler är individualistiska, och betonar att varje individs enskilda styrka och heder är mycket viktig, samtidigt som det viktigaste i shaolernas liv nog ändå är att lova löften till livskamrater, gårdar och klaner om yrkesgärningar, att uppfostra barn eller annat som pågår kort eller lång tid.

De flesta klaner är delvis nomadiska, och handelsresor kan sträcka sig över flera år, liksom krigartider (att upptäcka världen och välja yrke) eller annat som hedern kräver. Shaolerna lever ofta sina liv i perioder, de löften man lovar har alltså slutpunkter.

Livet i Lågländerna

Efter Österlandskriget var det gamla shaoliska samhället till stora delar ödelagt. Många klaners länder var helt förstörda, bland annat Mitrans och Warrics. Den siste överhövdingen, Vargas av Emars klan, hade dött. Det föll sig naturligt att många shaoler accepterade erbjudandet från Kung Linya av Lothelien: “Låt era riken bli en del av kungadömet, böj knä inför Henne, och i gengäld ska ni få både boskap och silver att bygga upp era länder med, liksom likvärdig rätt som lothelernas folk att bilda frihus och handla över hela Eterna.”

Förändringen låg i tiden. Redan innan Kriget var många shaoler handlande och bosatta nere i Gelions Hamnar. De traditionellaste klanerna såsom Ilmar och Cynner hade hållit dem för vanhedrade, men efter Kriget förlorade de traditionella sina starkaste röster. Nu, en generation senare, finns en ny generation av shaoler som vuxit upp helt nere i Lågländerna, som klär sig i kilttyger men inte med samma storkilt som de därhemma, och som är berömda och framgångsrika som pålitliga och hedersamma handelsmän, ägare till frihus, och som vet hur man bugar sig vid de lothiska hoven.

Protesterna ljuder ännu från de avlägsnaste fjälltopparna, men ingen hörsammar på nyårstingen de små och fattiga klanernas krav att välja en ny shaolisk överhövding som ska föra ett renande krig mot de lotheliska legionerna.

“Heder finns också i mätta hem med silver på bordet”, som man säger till de skrikande Ilmarättlingarna som kräver meningslös blodspillan och evig fattigdom.

Shaolernas gärning i Kriget och hemligheterna

I det stora kriget mot Österlandet var det först många lågländare som trodde att shaolerna var allierade med fienden – Ty många av österlänningarna bar kiltar. Shaolerna visste tack vare legender som uppdagats de senaste åren att deras ursprung stod i öster för tusen år sedan, och att man flytt Clagh Chostals förtryck, alltså de som nu anfallit.

När hövding Vargas av Emar beslöt att alla klaner skulle enas och strida mot Österlandet sida vid sida med kung Baltzar var det få som invände, men Vargas stupade i Kungaslaget och kriget skulle likväl ha förlorats, om det inte var för Miraklet. En väldig magisk explosion dräpte inte bara fiendens ledare utan gjorde dem också försvagade och förvirrade, och i slutändan vann de sargade resterna av Eternas arméer slaget.

Alla folk försöker göra anspråk på att ha ansvarat för Miraklet. Shaolerna som folk sitter inne på lite mer av sanningen än de andra, men det är inte alla shaoler som har den kunskapen. Vissa klaner, vissa grupper inom de klanerna.

Kung Linya har några nära anförtrodda rådgivare eller soldater som är shaoler, sägs det.

Hela den östra delen av Högländerna ödlades, med Warrics och Mitrans klaner länder och folk som de mest sönderslagna. Utmattade svor Emars och Aidans ätter trohet till Linya av Lothelien, och följdes senare av Adwin, Sordic, Mitran och Rynna. I de avlägsna fjällen finns ännu Warrics, Cynners och Ilmars klaner utan band till den lotheliska staten, där bara Ilmar är verkligt starka och verkligen driver frågan att Högländernas fall är något ont som måste avslutas. Dandric, återberättarnas klan, hävdar att de är självständiga i sin by. Alla andra klaner är praktiskt sett en del av det stora fredliga Lothelien, vare sig de vill det eller inte, deltar i dess handel och låter sina döttrar och söner ta tjänst i frihus, liksom deras fäder och mödrar äger några av de rikaste och mest framgångsrika frihusen i det väldiga riket.

Shaoler i högländerna lever av kor, getter eller följer renar, odlar potatis eller korn ser sig som fria, även om de inte är del i frihus. De lotheliska militärer som tekniskt sett förvaltar Högländernas distrikt är dock nästan alla från klanerna och i norr försiggår livet i stort sett som det alltid gjort. Trots detta är freden med Lothelien ett ännu blödande sår i den shaoliska nationalsjälen: Det gamla högländska sättet att leva finns inte kvar. Ändå vet de flesta vuxna shaoler att det kanske var bäst som skedde – Svälten är borta. Ett uppror mot Lothelien skulle kunna innebära alla shaolers död, eller åtminstone yttersta fattigdom, eller slaveri för all framtid. Å andra sidan är ju klan Wandurians valspråk “Hellre än en fet seger än en mager fred”…