Härkomst

Det här är en sammanfattning av de fyra härkomstfolken. Vill man läsa ännu längre källtexter finns det under “Eterna Värld” i huvudmenyn.

Härkomstgrupper

Alla roller har sin släkt någonstans och får förhålla sig till sin bakgrund. Rollens härkomst avgör mycket av rollens uppväxtkultur.

Woader

Nyckelord: Skogens nomader, väktare av gammal kunskap, stigfinnare, naturfolk, jägare, nya till städerna

Bakgrund: De som nu kallas woader är lotheler som räknar sin bakgrund från de gamla skogslevande woadiska stammarna. För fyrtio år sedan slöt sig skogen och uppslukade de flesta ur woadernas mystiska folk och alla deras mörka magi och nästan alla deras hemligheter. Många blev kvar utanför. Österlandskriget kom, och woaderna höll sig utan – Till en dag när vänskapens horn ljöd och woaderna använde sina bågar till Lotheliens försvar. Slaget vanns och den woadiska folkspillran sökte sig till Lothelien, där de välkomnades av konung Linya för sina kunskaper och färdigheter om skogen, som var till stor nytta för kronan i återuppbygnaden av riket. Trots detta föraktades de av många lotheler, på grund av alla krig i det förflutna, och många woader döljer sin bakgrund.

På senare år har det dock blivit ett rejält uppsving i den woadiska kulturens status. Konflikterna har bleknat i historiens dimma och woadernas traditionella kläder och symboler har på modets oförklarligt vis blivit mode i den lotheliska överklassen, förutom att deras kunskaper som stigfinnare och jägare alltid har stått högt i kurs och gjort många woader välavlönade yrkesmän i olika frihus. Sedan några år är det därför åter vanligt att se woadiska dräkter till och med inne i städerna.

Gruppkultur: De som kan räkna sin härkomst till woadernas folk känner ofta stark samhörighet med varandra, men är samtidigt en brokig skara. Ingen woad under 40 har någonsin levat i en av de stammar som fordom fanns, och medan vissa ännu känner av det stigma som fanns på woadisk kultur när skogen slöt sig så har andra bejakat sin härkomst och vördar det gamla. Alla har olika sätt att förhålla sig till det märkliga arv av nedärvda historier och legender de fått sig till livs av sina föräldrar och far- och morföräldrar.

De woader som håller sin härkomst högt håller oftast reda på vilken eller vilka stammar deras anfäder en gång var med i. Om du vill kan du läsa om woadernas gamla stammar och välja en som din roll härstammar från!

Woadisk klädsel kan se ut på många vis alltså päls- och skinndetaljer, ofta väldigt praktiska kläder, naturfärger som grönt, brunt, ofärgat ylle.

Gruppintrig:

  • Woadisk kultur är på mode och många i adeln vill veta mer om woaderna på alla sätt, det söks efter schamaner för spådomar och helare för kunskap om örter. Vissa woader utnyttjar detta till att sälja vad som efterfrågas, andra föraktar intresset.
  • De som vet mest om de gamla woadiska reliker och platser runt Treväga är förstås woaderna, alltså de som fått historier traderade från de som en gång levat i stammarna. Att bevara kunskapen inom gruppen eller sälja den till högstbjudande är öppet för diskussion.
  • Vem är egentligen av woadisk härkomst? Woader har aldrig skrivit ner saker så att verifiera att någon inte bara låtsas ha denna härkomst är inte lätt, det kanske någont skulle göra för att till exempel lättare få anställning som vägvisare eller jägare.

Shaoler

Högländare, pålitliga och ärliga, ett hårdfört folk som slits mellan den gamla hedern och att överleva bland den nya världens krav och lagar

Bakgrund: För shaolerna är historien viktig, och släkten allt. Efter Kriget (mot Österlandet) för trettio år sedan var den sista överhövdingen död, liksom de flesta klanhövdingar. Hela den östra delen av Högländerna var helt ödelagd med Warrics och Mitrans klaner som de mest sönderslagna. Utmattade svor Emars och Aidans ätter trohet till Linya av Lothelien, och följdes senare av Adwin, Sordic, Mitran och Rynna. I de avlägsna fjällen finns ännu Warrics, Cynners och Ilmars klaner utan band till den lotheliska staten, där bara Ilmar är verkligt starka och verkligen driver frågan att Högländernas fall är något ont som måste avslutas. Dandric, återberättarnas klan, hävdar att de är självständiga i sin by. Alla andra klaner är praktiskt sett en del av det stora fredliga Lothelien, vare sig de vill det eller inte, deltar i dess handel och låter sina döttrar och söner ta tjänst i frihus, liksom deras fädrer och mödrar äger några av de rikaste och mest framgångsrika frihusen i det väldiga riket.

Shaolerna vet att deras krigare var avgörande för segern mot Österlandet, och hederskulturen lever ännu stark. Varje vuxen shaol ska vara beväpnad, hederns lagar talar om hederssvärdet – En shaol ska få ett vapen vid femton års ålder, men det är nog bara i Ilmars klan uppe i bergen som det fortfarande alltid är stålblanka långsvärd som ungdomarna skänks. När ungdomen fått sitt vapen drar hen ut i världen på sina första vandringar, det vuxenblivande som kallas “krigartiden”. Det rör sig mer om vuxenblivande, och mindre om att lära sig slåss, precis som förut. Det ryktas emellertid att de fetaste och lataste shaolerna nere i lågländerna nuförtiden anser att man kan ge bara en dolk eller rentav ett naket hjalt till sina ungdomar som symbol för hedern. Lite av skammen över att man inte helt lever som förr lindras av de berättelser som finns kring Kriget, där shaolerna vann den feta segern åt Eternas alla folk.

Några av klanerna har särskilt starka band med kung Linya, även om det är höljt i hemligheter och legender varför man är så nära allierad med kungamakten. Det verkar ju inte helt hedersamt, men flera Rynna-kiltar samt några från Aidan har setts på soldater i kungens eget garde… Och ingen vet egentligen vart shaolerna som börjat bära Wandurians färger tagit vägen.

Shaolernas klaner har vardera olika ordspråk, olika kiltfärger och olika sätt att tänka. Vissa klaner är kända för handel och hantverk, andra för oräddhet i strid och ytterligare andra för berättandet och sångerna. Se sidan om shaoler för mer info om detta.

Gruppkultur: Som shaol är du med all säkerhet en jordnära person med omutlig känsla för att hålla sitt ord, att göra sin plikt och att gå med rak rygg, oavsett om du tjänar med ditt vapen som soldat i ett frihus, eller om du är en medlem i ett av de shaoliska frihusen och därmed har din hemort i lågländerna och är van att bo i städer.

Shaoler i högländerna håller kor, getter eller följer renar, odlar potatis eller korn ser sig som fria, även om de inte är del i frihus. De lotheliska militärer som tekniskt sett förvaltar Högländernas distrikt är dock nästan alla från klanerna och i norr försiggår livet i stort sett som det alltid gjort. Trots detta är freden med Lothelien ett ännu blödande sår i den shaoliska nationalsjälen: Det gamla högländska sättet att leva finns inte kvar. Ändå vet de flesta vuxna shaoler att det kanske var bäst som skedde – Svälten är borta. Ett uppror mot Lothelien skulle kunna innebära alla shaolers död, eller åtminstone yttersta fattigdom, eller slaveri för all framtid. Å andra sidan är ju klan Wandurians valspråk “Hellre än en fet seger än en mager fred”…

Shaolisk heder innebär att vara rättvis, rakryggad, stark och ärlig i alla lägen. Motsatsen till att tänka shaoliskt är ordspråket “ändamålen helgar medlen”. En shaol ljuger aldrig och håller alltid sitt ord. Den som bryter sitt ord eller känner sig vanhedrad ska göra bot, helst frivilligt, och sådant bör sväras inför vittnen, eller på ting. Andra folkslag brukar veta att en shaol som lovar något, kommer att hålla det. Ibland krockar förstås olika löften och hedersregler – Man kan ha svurit trohet till en viss ledare, som leder en till att slåss mot “rövare” som visar sig vara andra shaoler. Sådana hederskonflikter avgör varje shaol bäst hon kan, och anser man att hederns regler brutits av någon som inte håller med ska man ta upp saken på ting.

Återberättarna kallas de shaoliska traditionsbevararna, och de är även de som håller ting. När ting utlyses i närheten ska varje shaol som har sitt hederssvärd delta, oavsett om de hör till ett frihus eller vandrar ensamma.

Shaoler bär oftast kilt, antingen traditionell storkilt, eller enklare former som passar bättre med låglandsklädsel i övrigt.

Gruppintrig:

  • Du som spelare hör troligtvis till ett frihus som har sin verksamhet nere i Lågländerna, annars har du knappast ärenden till lajvet.
  • Du kan vara soldat, hantverkare, ägare, stigfinnare eller vad som helst i din grupp. Unga shaoler som gör sin “krigartid” kan tjäna som vakter, men också andra yrken som mer allmänna tjänare, till vilket frihus som helst, medan vissa frihus utgörs nästan bara av shaoler. Andra shaoler hör till de styrande i frihus där de underlydande anställda och familjemedlemmarna är av blandad härkomst.
  • Shaoler är av tradition beväpnade men sällan vana vid strid. De bör i vart fall vara redo att på alla sätt ta strid för de sina: Både huset de tillhör, och andra hedersamma shaoler i nöd.
  • Om det kallas till ting kräver hedern att varje shaol avviker från sitt följe för att tjänstgöra i tinget, som utgör en slags rättegång. Exempelvis kanske någon shaol anklagar en annan för att ha ljugit, varpå det kan kallas till ting för detta. Förr innebar tingen dueller med svärd i de flesta fall, men det är ibland friare nu.
  • Klanerna har hemligheter som sägs ligga bakom varför man svor sig till kungen. Shaoliska soldater utgör en stor del av den lotheliska arméns allra tappraste styrkor nu. Det är för många en gåta varför någon shaol svurit trohet till lågländernas härskare, men ryktet säger att svaret en dag ska komma i dagen.

Loheler

Bakgrund

Det lothiska folket surnade till ordentligt när kung Baltzar legaliserade den EvIga tron (som förut kallades Iudastron*), som tidigare varit förbjuden. När Österlänningarna kom över havet spreds tron bland underklassen under kriget, men sedan brände Evigtrogna fanatiker Baltzarions bibliotek. Lotherna blev vansinniga och inbördeskrig hotade Lothelien. Kung Linya förbjöd då kyrkan stiftade då hårda lagar kring hur den EvIga tron får utövas och kuvade på så vis upproren.

Nu är den EvIga tron lokalt organiserad utan officiell struktur. Många av traditionerna kvarstår, men olika samlingar har anpassat till sina egna behov, även om grunderna är desamma. Inte heller finns samma dogmatiska auktoritetspersoner. Som evIgtrogen förlitar man sig på tradition, tolkningar av legender och råd från de visa och äldre.

Som evIgtrogen är dock livet ibland farligt. De flesta har hört om en medtrogen som blivit ivägsläpad av soldater för uppvigling. Man gör också gott i att undvika illvilliga lother om natten.

Observera att vi inlajv vill sluta använda namnet “Iudas” och istället säga “den Evige” och “Evighetstroende” osv (undantaget huvudstaden Iudaria, som nu heter Rimalion). Ändringen beror på att det egentligen är ett lite småroligt internskämt bland arrangörerna att Iudas heter just så, men det är förvirrande eftersom guden inte har något med någon av Bibelns olika personer som heter Judas att göra. 

Gruppkultur

Lohelen är en trosfast människa. Hen vet hur saker ska vara, och förtröstar på den EvIge. Det viktigaste för en lohel är att ta hand om barn (sina egna och de som ingen annan tar hand om), att skaffa fler barn, och att hålla sina föräldrars yrke i helgd. Traditionella loheler väljer sitt yrke från far eller mor, men vissa som betraktar alla evIgtrogna som familj nöjer sig med en välsignelse från en välvillig mästare.

Många av traditionerna kring religionen kvarstår, även om det skiljer sig allt mer hur bönerna och gudstjänstenra utförs. Alla loheler ber nog morgonbön och kvällsbön, men i centrum av tron står nu legenderna och att tolka dem. Det är inte det ordagranna återgivandet som är det viktiga, utan det är gnistan av helighet i dem man vill åt – Vilka de 30 budorden egentligen är börjar luckras upp, precis som skedde även innan Lohelien rämnade. Att riket gick under berodde trots allt delvis på just en strid om hur många budord det fanns.

Böner och sagostunder hålls alltid utomhus, under stjärnorna eller solen. Detta symboliserar Den Eviges heliga ljus. Dessutom är religiösa möten bakom stängda dörrar förbjudna enligt lothelisk lag, vilket oftast tolkas som att inomhusböner är förbjudna.

De äldre lohelerna romantiserar sitt forna rike, men många yngre troende hävdar att det var fixeringen vid kyrkans dogma som drev landet till inbördeskrig, vilket i slutändan ledde till Loheliens undergång. Att riket krossades var Den EvIges straff mot kyrkans arrogans och högmod.

Gruppintrig

  • Att vara lohel i Treväga är att var Evigtrogen, eller att just ha lämnat dem. Allt som har med tro att göra är förföljt och bevakat, men tron är det som håller er samman, och trots allt det viktigaste i världen för er. Håll fast vid den.
  • Militären har länge arbetat med infiltratörer i de troendes led. Det är inte otroligt att de har folk som låtsas tro där, i detta nu! Om de, eller de som öppet granskar er troende, kommer fram till att ni huserar uppviglare, är det vanligt att man måste lämna över den bland de troende på platsen som är mest misstänkt av er…
  • Ni loheler är den allra största gruppen folk i hela riket, och den lilla tröst som finns över hur ni ibland behandlas är att ni trots allt gärna gör affärer med varandra. Även om de slemmiga administratörerna och soldaterna försöker sätta dit er för tron, så kommer de inte runt det faktum som är att man också måste vara vän med er för att kunna handla…
  • Sedan statskyrkan försvann har det blivit en ny typ av lekmannatro bland lohelerna, vilket innebär att man dyrkar den Evige på olika sätt i olika byar och i olika följen. Läs ner dig på vissa av texterna kring den Evige, och hitta din egen tolkning på vad som är sant. Predika det sedan, för de troende som vill lyssna!
  • Det finns många gömda sanningar om vad som hände de heliga från förr, de som slogs för det Eviga riket Lohelien, innan det försvann. Mycket av det kommer att synas till under lajvet, och även om lajven knappast kommer att handla om något stort frihetskrig för de troende, kommer makterna att utmanas och den som spelar sina kort rätt att styra Eternas riktning. Sanningen om den EvIge kan vara det som får seglet att vända efter nya vindar, om den kommer fram…

Lother

Härskarfolket, de civiliserade, diskussionsglada och akademiska, ordningssamma och småkorrupta, icketroende och gudälskande

Bakgrund: Lotherna ser sig som uppfinnarna av allt som är ordnat och fint här i världen. För tusen år sedan kom de första lotheliska kungarna över haven och röjde land i Eterna, och allt var väl till det hemska inbördeskriget för 350 år sedan då det stolta riket delades i två tack vare den ljusskygga Evigkultens nedriga härjningar. Det rena lothiska folket kunde bara hålla fred och välstånd i den västra rikshalvan under flera sekler, tills hjältekonungen Baltzar för en generation sedan ändade splittringen. Nu är riket åter enat under en enda härskare, den goda kung Linya, som håller ordning över alla människor med legioner och rådslag.

I flera sekler undantog lotherna kvinnor från ansvar och tyngre yrkestitlar: De hänvisades, i alla fall i de högre samhällsskikten, “till prydnad och glädje”. Detta skedde delvis som en reaktion mellan Evigkultens fåniga tankar om att skillnader mellan män och kvinnor inte existerade. Sedan kung Baltzars dagar är även de gamla lothiska idéerna om att kvinnor inte ska få arbeta borta, men lotherna ser fortfarande skillnader mellan könen: Män anses älska ära, dramatik och känslor; kvinnor är uppfyllda av kunskap, förvaltning och logik*.

*Obs: Arrangörerna har låtit utvecklingen gå lite fortare i Eterna än vad som kanske är “möjligt” för en kultur att förändras. Se mer under avsnittet om jämställdhet – Vi arrangörer skulle vilja att spelarna struntade i att kulturen förändrats orimligt fort.

Lotherna är sina institutioner: Myndigheter, militär, fogdeverk, adel, akademier och mycket mer. I Baltzars stora reformer gjordes en stor rensning i dessa där Akademin renades till tre fakulteter, och all adel och militär gjordes om. Nu är det visserligen så att både adel och militär är lika öppet för folk av alla härkomster som hela det lotheliska samhället, men idéerna är lothiska, och när andra går med på att lyda systemen så älskar lotherna att lyda.

Efter Lotheliens återupprättande under kung Baltzar har många börjat anse att “lother inte finns längre”; eftersom alla är lotheler nu. Emellertid tycker de flesta inte så, framförallt inte lotherna själva, som är mycket stolta över det särskilt lothiska tankesättet med ordning, hierarkier, stolthet och kanske lite arrogans mot lägre stående folk…

Gruppkultur:

Lother ser sig som ett härskarfolk. Många älskar ordning och laglydighet, men många lother är å andra sidan rätt skrupelfria och högfärdiga, och gör vad de kan för att främja sin familj och sig själv på andras bekostnad.

Allt det finaste i Lothelien är förbehållet de som kan bete sig som lothiska ädlingar: De största palatsen, de finaste adelskretsarna, det godaste vinet, de ädlaste namnen. Den lothiska adeln är Eternas verkliga elit, för även om de inte alltid är de som är rikast i det nya Lothelien, så är det fortfarande de som har kungens öra i alla lägen, som befolkar huvudstaden och som har det starkaste nätverket av höga frihus. Det går att bli upptagen i den lothiska adel, men då måste man vara beredd på att offra absolut allt för det – Och att lära sig många sorters bugningar.

Mer om könsskillnaderna: Båda kön kan alltså ha alla yrken, men lotherna anser att kvinnor och män fungerar på olika sätt. Enklast sagt är känslor något mycket manligt, särskilt starka dramatiska känslor såsom tårar, hat och ångest. Män ska gärna agera i stunden, och gärna sträva efter ära och passion, men inte genom kroppslig styrka eller annan barbari (sådant är ju shaoliskt, tvi!). Kvinnligt är sådant som listighet, förvaltning, beräknande, stilla lidande, ränkspel, framtidstänkande och så vidare. En typisk lothisk händelsekedja är att en lothisk adelsdam får igång ett svartsjukedrama mellan två män som slutar med att de går i duell med varandra, alltmedan hon har satsat stora pengar på att den ene ska vinna, som hon sedan lugnt inkasserar och investerar medan vinnaren gråter floder över sin fallne broders fagra lik och redan skaldar på ett kväde till hans minne.

Lothernas Akademier har tre fakulteter: Aritmetik, Alkemi och Astrologi. Dessa tre täcker in allt vetande som finns. Kom ihåg, som spelare, att det INTE rör sig om vetenskap där man till exempel gör experiment och försöker ta reda på hur saker fungerar – Lothiska akademiker värderar “fåtöljvetenskapen” högre än allt annat: Den äldsta professorn som sitter i den allra djupaste fåtöljen är den som är bäst lämpad att kläcka de allra djupaste sanningarna. Debatter mellan akademiker är ett omtyckt skådespel och akademikerna anstränger sig för att tala så att populasen förstår under dessa. Akademiker är mycket uppburna och högt ansedda.

Den lotheliska byråkratin är oerhört noggrann, tycker de själva. Ska man vara ärlig så finns det bara en myndighet som verkligen är helt omutlig och alltid pålitlig – Mästarskrået. Alla andra, från de låga tulltjänstemännen till de högsta skattefogdeprofosserna och kvestorna – Lever i en värld där mutor är vardag och där det är svårt att få något gjort med rätt person om man inte har lite vin med sig…

Gruppintrig:

  • Alla, men i synnerhet ni lother, måste anstränga er för att “spela upp” hela myndighetssamhället. Gilla det, lita på det, beröm det. Det kommer inte att spelas på något storskaligt uppror mot den lotheliska ordningen – Den ska accepteras, och alla som spelar lother bör göra sitt bästa för att uppmuntra att man följer regler.
  • Lother är oftast ganska rädda för de Evigtrogna – De är ju nästan en tredjedel av befolkningen, och kanske planerar de att omstörta samhället när som helst? Uttryck gärna rasism mot de troende, och markera att du känner att de är lite opålitliga i affärer på de sätt du kan.
  • Om du tillhör de som är högre upp i samhället bör din roll jobba för att ta sig upp i adeln (eller högre upp inom den, om du redan är adlig!) samt att på olika sätt fnysa åt folk som inte har gammalt lothiskt adelsblod.
  • Det är “inne” med sådant som woadiska artefakter/krukskärvor, shaoliska hederssvärd, lohelska heliga skrifter och annat primitivt som kung Baltzar gjort onödigt när han civiliserade hela världen.